Talas mycket om adoption nu för tiden. Är det någon slags trend att man ska adoptera, för ALLA verkligen gör det nu. Självklart är det ju en bra sak, men gör man det verkligen av rätt anledning ibland. Jag som själv är adopterad brukar inte tänka så mycket på att jag är det. Men när jag då såg Spårlöst i måndags på tv4, så väckte det väl en del tankar.

Man känner igen hur den här tjejen på tv:n beskrev sina känslor. Alla adoptivabarn är självklart nyfikna på sitt ursprung och sina rötter och det kan ju ingen ändra på. Tycker det är viktigt att veta varifrån man kommer. Jag ser ju mig själv som en svensk på alla sätt och vis. Är uppvuxen i Sverige, döpt i en svensk kyrka, min familj är ju så svensk som den kan bli. Sedan jag var liten har jag ju också firat alla svenska högtider. Mitt modersmål är ju svenska.  Fast självklart så ser ju andra människor inte det. Alla nya människor som jag träffat de senaste 6 månader vet fortfarande inte att jag är adopterad. Även människor som jag känt nu i snart mer än 1 år vet heller inte om det. Som sagt det är ju själv inget jag går runt och berättar eftersom det inte är något jag går runt och tänker på.

Självklart om någon frågar kanske; Vilket land kommer du ifrån? Då svarar jag ju oftast Colombia eftersom det är ju där jag ursprungligen kommer ifrån. Och jag vet att om jag svarar Sverige så vet jag att dem syftar på mitt utseende. Sedan kan följd frågan bli; När kom du till Sverige? Då brukar jag oftast svara att jag kom hit som bebis, några månader gammal. Det är ju sanningen. Sedan så burkar sanningen om min adoption ofta dyka upp efteråt. Alla lägger ju märke till min svenska, den sägs vara väldigt vuxen..mogen och tydlig. När jag talar till främmande människor eller till mina boende så ändras språket helt. Jag talar utan talfel, använder äldre fraser och ord. Som jag i vanliga fall aldrig använder. Jag tilltalar människor på ett annat sätt också. Vet ej varför. Nåja, att vara adopterad känns inget speciellt om du är väldigt lycklig med det livet du lever. Lever kring människor du vet tar hand om och ser efter en. Mina adoptivföräldrar är nog de bästa. Många känner så. Visst och självklart vill jag veta om min biologiska mamma, men isåfall så skulle det vara endast vara den biologiska nyfikenheten. Hur hon ser ut? Är vi lika? Har jag några syskon? Finns det tidigare sjukdomar som man bör veta om? Sedan kanske den stora fråga - Varför?

Det var som den här tjejen i måndags på tv sa. Man är inte arg utan mest tacksam över att fått ett sådant bra liv. För jag tror att det är de som var anledningen till att jag iallafall blev bort adopterad. Skulle få ett bättre liv. Vilket jag är oerhört tacksam över. Har funnit fina vänner i mitt liv, träffat underbara människor. Om jag inte kommit till Sverige så hade jag aldrig träffat dem. Så 20 år senare, om jag fick chansen att ändra något i  mitt liv så skulle jag inte gjort det. För jag är nöjd och glad över allt som jag åstadkommit och allt jag varit med om. Det är en lärdom som jag får ta med mig för resten av mitt liv. Nyfikenhet utöver det andra kring min adoption kommer alltid finnas där, men det ändrar ju inte mina känslor för de människor som jag har kring mig idag. Mamma är mamma och pappa är pappa, storebror är bror trots att blodet inte stämmer, detsamma gäller för lillebror såklart. Folk ser oss kanske inte som familj när vi vistas ute tillsammans, men så länge vi känner så själva..så spelar det ju egentligen ingen roll över vad andra tycker. För utseende mässigt så vet jag att vi inte liknar varandra, men ni kan inte ana hur mycket vi syskon har tagit så mycket beteende mässigt från våra föräldrar och från varandra. Så på så sätt är vi faktiskt lika.

Jag vet inte, varför jag tog upp detta. Men många frågar hela tiden om jag är arg på min biologiska mamma, är jag nyfiken på varför jag blev bortadopterad, kommer jag någonsin åka tillbaka för att leta efter min biologiska mamma, hur jag tror mitt liv skulle varit om jag inte kommit till Sverige, vill jag inte veta om det finns andra syskon som hon behöll, skulle jag isåfall inte bli arg för att hon lämnade bort mig etc. Sådana frågor får jag ofta när folk väl får reda på min adoption. Jag kan inte säga vad jag vill göra om 1, 2, 3, 4 eller 5 år frammåt. Vem vet, men just nu vill jag bara leva livet som det är. Resten kommer, frågor som jag ta itu med när det känns dags. Just nu vill jag bara njuta av det livet jag fått. Tillsammans med den familj jag har och de vänner jag funnit under min år.

Det var de..har ni frågor så fråga självklart. Men jag tycker inte det är ett så känsligt ämne trots allt. Se gärna reprisen av måndagens Spårlöst på tv4.se. Klicka här - Spårlöst

<3