Dagarna går minsann och det blir bara jobbigare och jobbigare. Imorgon är det exakt ett och ett halvt år sedan pappa gick bort. Jag vet inte riktigt varför jag blir så lätt påverkad av just dem dagarna den 14 mars och 14 september. Men jag hoppas att det så småning om blir lättare geonom åren. Än så länge är det väldigt väldigt känsligt för mig att prata om just den dagen då pappa gick bort.

 

Antar att man ibland inte vill acceptera det som skett, utan försöker att leva kvar i stunden för att inte behöva släppa taget riktigt än. Men i och med det så sårar man människorna man har omkring sig istället för att man inte vill ta itu med det istället. Det är väl det jag gör. :(

 

 

Han hjälpte mig något oerhört mycket då jag var sjukskriven och behövde någon. Min egen pappa släpade ut mig från mitt eget hem endast för att göra mig glad. Bästa minnet av honom var när vi bilade till Linköping och sedan vidare upp till våran fri stad där vi sjuka inte behövde tänka på sjukdomar och sådant som var jobbigt. Med andra ord så stod jag min pappa nära. När jag växte upp så reste han så mycket och fick en till familj. Men han förde oss alla tillsammans och plötsligt blev vi så många. Ibland känns det som om att vi nu splittras istället.

 

 

Men jag älskar min familj, dem är allt för mig. Jag vet att jag kan gå ut till mamma och bara sätta mig i soffan och gråta tills ögonen inte orkar mer. Hon klappar mig på huvudet och säger hon älskar mig och försöker lugnt förklara att det kommer bli bättre. Jag vill så gärna tro det och hoppas det. Måste lita på det hon säger. Men att förlora en förälder så tidigt är ganska tufft. Att en sjukdom tog honom ifrån oss är jobbigt, att man kände sig så hjälplös är jobbigt. Självklart så säger alla "Vi kommer alla en dag att dö". Det har jag aldrig tvivlat på, men att någon dör för tidigt. Det är det som gör det så jobbigt.

 

 

Vi gjorde allt möjligt. När vi var uppe i vårt landställe i Dalarna så var vi ute mycket; eldade, kollade runt på kursgården trots att man är uppvuxen där. Man har ju gamla minnen såklart :) Vi uppskattade naturen båda två något oerhört mycket. Jag vet att jag mår bäst när jag är där uppe i vår stuga. Det är min fri stad.

 

 

När jag var och hälsade på honom så vaknade jag en morgon av att det doftade pannkakor i hela lägenheten. Då stod han och gjorde pannkakor till frukost till mig och lillebror. Eftersom han visste att jag tyckte om pannkakor med blåbär och lönnsirap så gjorde han det. Han visste exakt vad han skulle göra för att göra mig glad.

 

 

Jag antar att minnen gör mig glad och att det är väl det bästa sättet att hålla kvar honom. För han kommer ju inte tillbaka, men bara att se dessa bilder får mig ändå att le eftersom jag var så glad just då. Men livet går vidare och det är klart att man vill hålla kvar allt och spola tillbaka tiden, men jag är inte dum. Klart jag fattar att det inte går utan att jag måste ta mig i kragen och gå vidare. Får istället hoppas att han har det bra där han är och ser efter mig och mina bröder.

 

Nu har jag babblat på tillräckligt. Jag ber om ursäkt för att jag har stött på dem flesta i familjen. Det har inte varit något emot er utan att försöka bearbete detta har varit tufft.

 

Sköt om er! God natt.. ♥